Våren håller redan på att bli sommar...

Denna gång blir det samma inlägg på denna sida som på Cockersidan.

Då helgen bjöd på härligt försommarväder så tänkte jag att det var dags att börja så smått med vattenapporten igen - för Lissie är inte detta med vattenapport någon nyhet men tillfällena har heller inte blivit så många än. För Frigga däremot så begränsar hennes vattenerfarenhet sig till lite frivilliga och ofrivilliga bad i pölar och kanaler.

Jag kunde snabbt konstatera att vattnet i insjön det här är tal om redan hade uppnått en temperatur som en annan kan härda ut – bra att veta om man måste ut och stödja hundarna.

Lissie tog vi där hon slutade i fjol och visade som vanligt fina apporter, för henne spelar det inte så stor roll om det är gräs, snö, vatten, ripa, fasan rapphöna, korv eller ölburk – hon är en säker liten loppa på detta med apport! (ja, jag vet: jag kommer säkert att få äta upp de orden någon gång, men så långt är hon 100 % så om hon någon gång skulle bli 99,999999999% så får jag väl ta det!)

Däremot är det kul att matcha Lissie mot Frigga: båda två har en härlig ungdomlig energi och båda älskar att apportera men tycker mindre om att få titta på när den andra får arbeta!

Frigga började med att springa som en tok i vattnet och ha hur kul som helst! Efter en stund gick jag ut med henne på djupt (för henne) vatten och reaktionen var dramatisk – inte! Hon konstaterade troligen än en gång att Cockrar har korta ben och att de inte nådde ner – reaktionen var att börja simma som om hon inte har gjort annat.  Då hon var helt lugn och tyckte detta var jättekul så slängde jag ut en dummy med ett försiktigt ”apport” – dummyn kom in utan tjafs eller stöd och det blev den första av helgens många vattenapporteringar för Frigga. Som tidigare sagt så går hon från klarhet till klarhet.

Under helgen kom jag på ett suveränt sätt att lära hundar att inte skaka sig innan avlämning, ett sätt där det samtidigt knappt märks för hunden att den lärde sig något – men det håller jag för mig själv tills vidare. Jag har konsulterat två människor som arbetar väldigt mycket med apporterande hundar på professionell basis och båda två tyckte jag hade varit ganska smart. Detta kan bli Fossum´s framtida ”Gummianka” inom apporterandet: -)

Som sagt: Kul när det rör på sig – att en sällsynt grining Huggorm (troligen med ett synnerligen dåligt morgonhumör) fick för sig att bita mig i vaden får man ta – ont som fan men det var det värt!

En annan sak: Jag har lagt märke till att man ofta kan få veterinärvård billigare om man säger att man INTE har försäkring. Troligen är det så att vissa veterinärer utnyttjar systemet med direktreglering till att ta  ”rikligt” betalt när ett försäkringsbolag skall betala men håller igen när en privatperson skal betala. Det sista är säkert inte av empati men av rädsla för inte att ”få jobbet” och därmed förlora en inkomst. Med andra ord så skal ni säga att ni INTE har försäkring när ni kommer in med jycken, betala på plats eller mot faktura och skicka kvittot till försäkringsbolaget – på så sätt spar vi pengar för oss själva och bolaget – något som resulterar i lägre premier. Självklart kan detta vara svårt eller omöjligt vid större skador men vid normala saker är det fullt möjligt. Jag understryker också att jag inte påstår att ALLA veterinärer är så tjuvaktiga att de håller på med detta men att vissa gör det VET jag med all säkerhet.

Lite bilder:

Lissie på väg in.

Cocker Frigga vill inte vara sämre - trots sina 6 månader..

Var jag duktig nu, puss?

Du också lilla Cockergalning!

Guds hand?? (eller Monty Python..)

Långben och kortben...

Jag kommer, jag kommer...