(bilder längst ner..)

Helt sedan i somras har jag känt en olust varje gång jag skulle uppdatera en sida eller fixa något på nätet. Att skriva och fota har inte varit någon problem men det att logga in och lägga ut.... Jag tror det har samband med att man tar på sig för mycket: Förutom jobb så är det diverse ideellt arbete, föreningar, hemsidor etc.etc. och till slut så säger hjärnan ”lugna dig”. Att lugna mig är precis vad jag har gjort – jag har lagt nästan all min fritid på hundar, jakt och vänner. Denna lilla kur har gjort att lusten har återkommit och därför kommer  mina sidor att leva vidare. Men – klok av skada - så kommer jag att dra ner på ideell verksamhet och tillåta mig att tänka mera på mig själv och mina hundar framöver...

Lite om höstens eskapader i markerna:

I måndags åkte kompis Andreas hem efter några dagars jakt - detta var andra året i rad han var på jaktbesök och jag hoppas och tror att vi nu har lagt grunden för en trevlig tradition. Vi hade inte lika bra jakt som Andreas, Håkan och Gunnar fick uppleva ifjol men alla hundar kom i fågel och några tuppar ramlade det! Detta var en månad senare än i fjol och i kombination med allt regn vi har haft så blir det lite svårare. Dessutom är det så blött i markerna att mycket majs står kvar:  bra skydd för fågel men mycket svårjagat!

Ohlsmyrens Esso gick – som vanligt – riktigt bra och är en hund som det är väldig behagligt att jaga över: han gör det han ska och inget han inte ska! Det är riktigt kul att se begreppet  "fjällhund" göras bort, jag har sett det många gånger nu!

Min egen Ödebygdens Lissie har också skött sig utmärkt, såväl i sök som fågeltagningar, hennes utvecklingskurva är relativ brant så jag ser med tillförsikt an mot vårens övningar. Om det går som det är tänkt så blir det troligen valpar på henne till hösten/vintern.....

Gamla Borta med Vindens  Aqui har också varit ut och hittade självklart fågel! Då hon har blivit väl "stor" på slutet och då hon vid vissa tillfällen har fått några konstiga anfall så satte jag på henne Astron ; det skulle visa sig onödigt då hon - stort sett - var i hand,  dessutom slog hon SKL hund Esso i fågel, eller hur Andreas? På slutet av dagen kom däremot den gamla envisa fram igen, som längst hade jag 620 meter på Astron:-)

Den första tuppen som Jämtlänningen fick skjuta var faktisk över Jaktcocker Banducia Frigga. Roligt att få visa fram en  spaniel också och hon fick följa med oss de flesta dagarna - det finns många dungar, kanter och områden med tjock vegetation som passar en liten  Cockertjej här på ön.

Den enda som inte fick följa med ut var lilla Selma, denna härliga lilla valp! Selma (Ohlsmyrens Moonshine) har en grym mentalitet och är en mycket okomplicerad liten varelse. Enveten som få men fullt ”böjbar” om man bara använder huvudet!Det är kul att se hur hon har sorterat ut de andra hundarna i flocken:

Aqui är ”Mystanten” hon bara gullar med och sover hos, Cockerfrigga utmanar hon i alla lägen och har hur kul som helst med, och då totalt utan respekt – också när Frigga försöker bli arg.  Lissie är gud nummer 2:  hon har Selma kul med, hon lär ut saker men samtidigt har Selma enorm respekt för henne. Det är kul att se hur de olika rollerna fördelas …….

Helt klart är Selma av det virket som man INTE ska låta ta för sig för mycket för snabbt – här gäller att hålla i tyglarna!

Med tanke på framtiden har det varit väldigt glädjande att se hur moget och bra Lissie har tagit hand om Selma – full av kärlek och bus men med en mycket hög grad av konsekvens och behöver hon lugna ner valpen så räcker det med en blick.......Bra att veta inför eventuella kommande valpar! 

Om allt går bra framöver så har jag grunden för två fina tiklinjer i Lissie och Selma!

Tidigare i höst har det blivit många trevliga jakter, rapphönsen dök till slut upp och gav många fina tillfällen, suveränt när man ska överbevisa en ung hund om att husses eviga tjat om viss reviering lönar sig.  På tal om att löna sig:  vi måste – precis som hunden – anpassa oss till förhållandena! Tidigare på hösten , och då särskilt på rapphöns kan och ska man ta det lugnt när man går fram till den stående hunden. När man däremot kommer ut i nov/dec och hunden hittar fasantuppar i dikena och skogen så kan man lugnt lägga ner detta med "lugnt", i alla fall om man vill ha ”kött i grytan” :  snabbt upp till hunden och få genast fart på den, mana på så att det går undan – de springer som fan! Det är  en enormt härlig känsla varje gång hunden lyckas trycka fast en (vild)  tupp som har börjat springa undan! Lissie är ganska duktig på detta nu så det ska bli skoj att se henne i skogen till hösten!

Hösten är på väg in i vinter och även om många trevliga jakter fortfarande ligger framför oss så kan jag dra vissa konklusioner:

Lissie är jag, trots lite tapp på grund av småskador och något tillfälle av totalt ”urflippning”,  mycket nöjd med. Hon fortsätter att vara säker i fågel, hon stöter inte och hon går bara bättre och bättre. De senaste gångerna har hon visat en riktigt grym reviering, bra avance och lugn (nåja lugn och lugn: hon kan blåsas ner...) i fågel. En het ung dam som börjar bli en  erfaren jakthund men som behöver en fast hand och ett vakande öga, precis som de ska vara!

För CockerFrigga har det - trots hennes unga ålder - fällts ett antal fasaner, några rapphöns, kanin,  katt  och så långt har hon inte ”spruckit”.....hon är nu drygt året och har börjat skaffa sig en jaktlig erfarenhet vilket jag tror är viktigt. När jag var i England på Cockermesterskapet så mötte jag flera ”stora” som tyckte att unghunderna INTE skulle ha vilt innan de är närmre 2 år och att för tidig viltkontakt skulle göra att de spricker. Jag tror att det är tvärs om: ut med den unga hunden och jaga – det är väl en jakthund det ska bli? Så gör de flesta ägare till setter som jag känner och undertecknade kan gå i god för att där är jaktlusten  långt större och att den sparkar in långt tidigare. Unghunden är alltid lättare att kontrollera och lägger man bra vanor - också i jakt och fällning – tidigt så blir det lättare än om man plötsligt ska ”slå på ” en fullt mogen hund...

Med andra ord har hösten varit fin ut i från en jaktlig synpunkt och vi har nästan två månader kvar! Tyvärr har som sagt två goda kamrater lämnat mig denna höst, det var ett beslut som togs  som en följd av flera orsaker men jag är överbevisad om att de har hur skoj som helst med de andra i de sälla: markerna där allt är tillåtet!

Mitt nya knä har blivit utsatt för det mesta och jag kan lugnt säga att det verkar blir riktigt bra!

Återkommer inom kort, har lite funderingar omkring våra jaktprov som jag gärna vill delge er...

/M

Jag har inte haft kamera mycket i höst, jag har prioriterat andra skott men här följer lite bilder: