Jakt och Prov  - Avel eller sport?

Under de  senare åren har detta med prov och annan hundverksamhet genomgått en del förändringar. Som med alla förändringar så måste vi fråga oss om de är till det bättre eller om de kanske rakt av är till skada?

Om vi börjar med provverksamheten så har den genomgått en utveckling som kanske inte helt motsvarar de intentioner man hade när man började med prov. Proven togs fram som ett verktyg för aveln av JAKTHUNDEN. Proven var aldrig tänkt att vara en sport med det egna syftet att bara vara en sport – och de ska heller inte vara det i dag!

Att det i dag finnes ett stort antal provdeltagare som inte själva jagar är något alla vet. Många försvarar detta med att ”det är bra att så många hundar som möjligt visas på prov”. Men är det egentligen det? Är det så intressant att använda en hund som inte också har visat att den ”håller ihop” vid praktisk jakt över tid? Det är ingen tvekan om att Jaktproven är det enda objektiva ”bevis” vi har för en hunds egenskaper men borde inte de hundar som visas på prov vara de samma som har visat att de ”håller ihop” under mycket och krävande jakt ? Är det inte JAKTHUNDEN och avel av den vi ska utvärdera på prov? Borde det inte vara JÄGARE som styr aveln av jakthundar istället för så kallade ”hundsportare”? Med detta i åtanke men med det möjliga undantaget UKL så ser jag inte att argumentet ”bra att så många som möjligt visas på prov riktig håller”. UKL är klassen där vi ser hunden med så låg miljöpåverkan som möjlig och därmed får en första – och ”oförstörd” bild av hur föräldradjuren nedärver – därför ”undantaget”.

Ett resultat av att många nya nu blir förtjusta av ”sporten” - istället för att se proven för vad de är - är att vi får ständigt flera prov på ”tamfågel”. Detta är prov som ofta innehåller en konstlad stor mängd fågel och kanske också fågel av tveksam ”kvalité”. Jag är inte emot utsättning – tvärt om - men däremot menar jag att utsättning måste försiggå på ett etisk hållbart sätt. Detta inbegriper utsättning i sådana biotoper och med en viltvårdande uppföljning så att fågeln har en chans att etablera sig i biotopen, detta ger också en långt roligare jakt. Vi kan inte bara ”slänga ut” fågel för träning eller prov , fågel som hamnar i en för den ej naturlig biotop. Det finns en policy framtagen för detta med utsättning och denna borde utgöra minimikravet för all hantering av utsatt fågel.

Vad som kännetecknar en del av dessa ”tamfågelprov” är som sagt enormt mycket fågel och en premieringsprocent som vida överstiger ”normalen”. Man kan då lätt frestas till att säga ”vad bra, flera kommer i fågel och flera kan visa att de kan ta pris” - de som säger detta glömmer något väldigt viktigt: Innan man kan börja tala om fart, stil, sök, reviering, RIOS eller till och med stånd så är kanske den allra viktigaste egenskapen hos våra hundar FÖRMÅGAN att hitta vilt! I små vilt-täta marker kan man lika gärna gå med spaniel, den fyller en bättre funktion där. Våra hundar ska kunna söka av stora områden och hitta det vilt som finns, ofta glesa bestånd jämfört med ”godsjakt” med spaniel. Jag vågar påstå att mängden fågel – och fågelns onaturliga beteende – på en del av dessa prov gör att man inte mäter förmågan att hitta vilt. Tycker ni annorlunda så kan ni försöka läsa kritikerna från en del av dessa prov: i stort så kommer ALLA hundar i fågel i ALLA släpp, premieringsprocenten blir väldigt hög men ofta med en enorm överrepresentation på 2 och 3 pris.... Någon kallade dessa prov för ”dressyrtävling” och det är troligen ett mer passande ord än Jaktprov. En  av Sveriges mest namnkunniga inom detta med fågelhundar skrev följande  till mig för någon vecka sedan: ”Att springa in i ett helt stim, ta stånd framför en utfodringsautomat och skrämma upp en flock halvtama blöta rapphöns (eller fasaner) som med näppe tar sig i säkerhet, är ingen bedrift som någon behöver ta hänsyn till i avelsarbetet.” En annan god vän har myntat uttrycket ”rapphönsgolf” om de ställen där man mer eller mindre hämtar en låda fågel i receptionen på morgonen. De av er som läser Norska ”Fuglehunden” kommer säkert ihåg några uppmärksammade reportage från i fjol sommar.

Se framför er exempelvis en Brittisk hund som har tagit steget upp i skl och vidare tagit sina Cert/CK för att uppnå JCH på fjället eller för den sakens skull på vilda fältfåglar. Jämför så denna med  hunden som har gjort det samma på någon av de ”tamfågelgårdar” som har blivit allt mer populära att avhålla prov på: Värdet på den förstnämnda är 100 gånger större, den har visat att den är en viltfinnare OCH besitter alla andra egenskaper för att nå till topps, den har visat att föräldradjuren har nedärvt en klasshund medan den andras viltfinnareegenskaper  inte är bedömd.... bara att den kan springa, stå och är dresserbar - lite satt på spetsen.

Med dagens ”8 starters regel” för ”nerflyttning” från SKL till ÖKL så finns också en orättvisa i detta med prov på nyligen utsatt fågel: Bor man  Norrut så kan man uppleva flera prov i rad där man inte kommer i fågel, antigen på grund av fågeltillgången eller hårt väder, alternativet  "i söder"  är ett par mil till något "tamfågelprov" och man är garanterat fågel......Detta  kan igen resultera att de som ser värdet i att hundar premieras på vilda marker med vild fågel tvingas starta på prov med ”tamfågel” - detta då konkurrensen om valpköparna ofta är stor.

Vi måste eftersträva att skapa hundmaterial som motsvarar högt ställda krav, inte anpassa proven till dåliga hundar - något som i viss mån har skett och sker inom andra jakthundstyper.

Igen kokar det hela ner till att det är jägare som borde hålla på med utprovning, avel och arbetet med jakthundarna, annars löper vi risk att förstöra det mödosamma arbete som är lagt ner genom lång tid, det går garanterat snabbare att rasera än att skapa!

I Finland skjuter föraren själv över sin hund, och jag talar nu inte om ”Hubertus” men om vanliga prov. Vi kunde införa det samma men då med det system som vi har på vanliga prov: är ett skott omöjligt och det får bli ett markeringsskott eller det blir en bom så kan vi lägga ut en apport så att inte ett dåligt skott ska förstöra ett pris för hunden. (I Finland måste man fälla för att få en etta men då tycker jag man mer bedömer skottet än hunden) Om vi införde detta ville vi i alla fall säkerställa att de som startar på prov är såpass jägare att de kan bära ett vapen. I unghundsklass blir det startpistol och den klassen blir därför något öppnare, detta vill i sin tur säkerställa att så många unghundar som möjligt visas. På prov där vilt ej får fällas kan förare också bära startpistol i stället för domaren.

Det argumenteras också med att många hittar vägen in i jaktens värld genom proven, jag undrar om detta påstående verkligen håller? Visst blir några jägare efter att ha börjat sin bana som deltagare på jaktprov och det är positivt. Men varför den stress att starta hunden? Man kanske skulle ta det lite lugnt med startandet och börja i andra ändan? I mina ögon är jaktproven en form för ”examen” - med andra ord borde man först skaffa sig en solid kompetens inom jakt, jaga, lära sig hur hunden ska arbeta, känna samspelet och förstå hunden. Först då tar man med den goda JAKTHUNDEN på prov för att visa att här har vi något att avla vidare då - såväl föräldradjuren som hunden i fråga. Nedärvningen måste alltid sättas främst.

Ett annat argument för "tamgårdar" och prov är att inte alla kan hålla sig med egna marker och därför ger proven bra möjligheter att hålla på med jakthundar. Hallå! Ett jaktkort i fjällen /skogen kostar 250 sek/dygn, ett träningskort mindre...Vad jag vet kostar det åtskilligt mer att köpa dagjakter/träningar på vissa ”tamfågelställen.” En provstart kostar också mycket mer.

Två andra konstiga ord är ”provhundar” och ”jakthundar” - är inte detta samma hundar?? Det finns människor som – på största allvar – säger ” jag vill inte jaga så mycket med hunden i höst, hon ska på prov......??? Det är precis detta jag talar om när jag efterlyser hundar som har visat att de ”håller ihop” på praktisk jakt. De allra bästa inom detta med stående Brittiska hundar jagar hårt över sina hundar hela hösten - på veckorna och i helger - för så att starta samma hundar på prov med fantastiska resultat mitt i det hela. Det som behövs är MER jakt, först då kan en hund bli en erfaren och riktig Jakthund!

Argumentet att så många som möjligt ska beredas plats kan också diskuteras:

För det första är inte detta med jaktprov en sport som alla kan eller ska ta del av, än en gång : Jaktprov är en avelsutvärdering av de blodslinjer vi har att tillgå.

För det andra kunde man lätt göra plats till flera om en del förare började jaga mer och prova mindre: En hund som är startad 20-30 gånger utan pris är väl färdigbedömd? En hund som har blivit JCH är också i högsta grad färdigbedömd, inte behöver dessa två exempel ta upp plats för andra - troligen är de flesta bra hundar färdigbedömda länge innan de blir JCH. Varför fortsätter man springa på prov med en hund som har visat att den - och dens föräldralinjer - hör hemma i aveln (Med undantag av Högstatusprov som SM, NM etc.???) eller en som har visat det motsatta?? Det enda argumentet måste vara  SPORT! Jag tror de flesta jägare tycker det är roligare med en dags jakt än att gå och vänta på ett prov....

Jaktprov ÄR viktigt! Men vi måste se till att vi bibehåller den ursprungliga tanken: Prov är ett verktyg för avelsutvärdering, inte en sport. Detta säkerställer också att vi undgår okunniga angrepp från de som vill jakten ont.

Erik Wilsson skrev om detta med jaktprov på SSK´s hemsida för några år sedan, tyvärr är detta nu borttaget men med Erik´s medgivande så citerar jag lite ur denna artikel:

“I dag handlar den information som sprids via klubben mest om vem som har vunnit olika priser, i Sverige eller utomlands. Vem som vunnit ära och berömmelse. Väldigt lite handlar om vilka avelsdjur som lämnat den bästa avkomman. Kanske skulle man även kunna tänka sig lite mer information om dressyr eller jakt. För det är väl jakt och jakthundar vi talar om?"

"Att jaktproven framförallt är till för att vi skall få fram bättre jakthundar, och att jaktproven därför så långt det låter sig göras bör efterlikna praktisk jakt, är viktigt av flera anledningar. Jaktproven fostrar en ny generation fågelhundsmänniskor och blivande jägare. Den bild de får av jakten med stående fågelhund präglas därför av provens genomförande. Ligger allt för mycket fokus på tävling kommer många av dessa människor aldrig ut på jakt utan blir kvar i tävlingsverksamheten. Vidare vet vi att en relativ liten del av den variation i hundmaterialet som beskrivs i proven har sin grund i ärftliga faktorer. Föraren som variationsfaktor har en långt större betydelse. Skall proven ha en betydelse för avelsarbetet måste genomförandena anpassas efter detta. Inte minst måste informationen från proven tolkas på ett annorlunda sätt. Kullsyskons och nära släktingars prestationer väger tex tyngre än individens egna prestationer vi uttagning av avelsdjur. En individs provresultat är helt ointressanta när det finns avkommestatistik och all kraft måste inriktas på att styra avelsarbetet till goda nedärvare än till goda tävlingshundar. De bästa nedärvarna blir i dag förmodligen aldrig använda i aveln! ” ”Det är etiskt försvarbart att anordna prov så länge syftet är att gagna aveln. Men om syftet är att tävla så är jag helt övertygad om att första bästa granskning av myndigheterna kommer att ge vid handen att den är oförsvarbart att använda naturen som en tummelplats för prestigefyllda hundmänniskor.”

Det är säkert många som – av olika anledningar – känner sig provocerade av det jag skriver. Men innan ni blåser till kamp så svara på följande spörsmål: Är det bra för aveln av jakthundar att hundarna jagas med? Är det bra för aveln att hundar som visas på prov aldrig används på jakt? Är proven ett verktyg för avelsutvärdering eller är de en sport?

Vi måste uppmuntra jägaren och hennes hund, felar vi i detta så riskerar vi våra hundars framtid!

Michael

100111