Att då göra om jakten till en ”sport”, en ”tävling” eller andra tivolin så att människor som egentligen inte uppskattar själva nerven och ursprunget till jakten skall få ”leka” lite kan vara ödesdigert för jakten och jägarnas status i framtidens samhälle.
Att man ser nya avarter som rapphönor i gummisnodd, fasaner där jag inte en gång törs skriva vad man har gjort med för att få bättre släpspår, fåglar som får utstå så många uppflog under en träning att de inte längre orkar flyga, duvor som ”skjuts” i väg, kaninhägn, hundar i lina, hundträning i juni och annat satanstyg är ett resultat av ”Sportandet” och inte jaktens etik och tradition.
När man samtidigt ser ”retrievermänniskor” som köper in stora mängder fasaner och änder av topp kvalité bara för att träna apport så blir man illamående. Dessa härliga fåglar förtjänar ett bättre öde än att vara träningsobjekt, kan inte ”specialisterna” apportera trut, kråka eller kaja? Det är bara en ”Sportare” som kan komma på den vansinniga tanken att köpa in mängder med fantastisk matvilt till apportträning, mat som borde förfinas i grytor och pannor, en jägare ville inte tänka tanken!
Proven är väldigt viktiga instrument för att bedöma var vi står i aveln och hur vi skall komma vidare, de facto så är de det ENDA instrumentet vi har. Men varför gå till överdrift? Det är ett faktum att andelen icke-jagande ”Sportare” ökar inom många provformer, vad har dessa egentligen där att göra?
Först vill jag säga att påståendet att ”prov är en fin inkörsport till jakten” är trams, trams och åter trams! Prov ÄR EN UTVÄRDERING AV AVELSMATERIALET SOM FINNS TILL HANDS, FACIT AV DAGENS AVEL SAMT ETT STYRNINGSVERKTYG FÖR FRAMTIDA AVEL och inte en lekplats för de som vill ”träna jakt”!! Prov är till för att visa fram vad uppfödare har lyckats med, dels i förhållande till naturliga anlag och dels i förhållande till dresserbarhet och samarbete, sålunda borde prov ses på som en EXAMEN och ingen jävla inkörsport till att ”träna jakt”!
De som verkligen har letat fram sin valp och lagt 1000 tals timmar samt stora resurser i att träna sin hund förtjänar inte att få sina tävlingar förstörda av människor som inte en gång vet om, hur eller varför deras hundar står, stöter eller jagar!
Vidare kan man fråga sig om inte en hund någon gång skall anses vara färdigbedömd? Om man ser för sig en hund som har harvat runt i öppen klass med 20-30 starter där samtliga har resulterat i 0 pris så kan man väl tycka att denna hund är färdigbedömd och inte borde tillåtas starta på flera prov. Visst, man kan lägga skulden på föraren, men resultatet ändras inte: hunden har inte lyckats och kommer inte att gå i seriös avel. På samma sätt kan man fråga sig om en hund med 3x1 UKL, 1x1 ÖKL och 3 x1 SKL också borde vara färdigbedömd. En sådan hund har visat att den är en stjärna som ska gå i avel och något ytterligare tävlande (bevis) är inte nödvändigt, då blir det bara ”sport” istället för avelsutvärdering. För dessa hundar är det i så fall bättre med några årliga högstatusprov där ”grädden” får göra upp.
Slutligen när det gäller prov: Många försöker leta sig till de prov där man ”garanterar” fågelkontakter….Jasså, är det garanterat när man jagar? Behöver man inte en hund som jagar med största frenesi trots viltfattiga marker? Jag har skrapat lite på ytan i spanielvärlden och låtit mig fascinera av dessa energiska små hundar och den jaktform man kan njuta av med en duktig spaniel. MEN när en del av proven anordnas i marker som har så täta viltbestånd att ordet ”hönsgård” blir en underdrift samt att man troligen ville få upp mera fågel för skott UTAN hund så blir det hela löjligt och ordet ”Sportande” bara lyser mot en! Det kan inte vara vettigt att man söker förhållanden som är så artificiella att hunden blir en begränsande faktor istället för en ”viltfinnare”? I så fall är inte hunden längre en jakthund, bara en prydnad…..
Nog om prov och tillbaka till verkligheten:
Man kan aldrig springa ifrån det faktum att en jägare vill ha något att jaga och därför är hon tvungen att bedriva olika former för viltvård för att upprätthålla en förnuftig balans i sina marker. En hundsportare behöver inte fundera på sådana saker.
En jägare är TVUNGEN att skapa hundar som är i hand, annars fungerar inte jakten och risken för onödig störning av ”fel” vilt blir för stor. Jag kan inte låta bli att ånyo dra en parallell till ”Klickerfolket”, de tränar sina hundar av jakthundsras i inhägnat område….undrar varför?
En del ”Ultrasportare” drar det så långt att de satsar lite på jaktprov och mycket på agility och andra former för substitut, ofta så slutar det med bara substitut och ingen jakt. Man försvarar sig då med att det är ”bra” att man aktiverar hunden och att den får arbeta med något den tycker är kul. Om hundar kunde tala och ägaren till exempelvis en jaktspaniel frågade denna om den föredrog att träna agility eller jaga, vad tror ni svaret blev? Men detta är inte väsentligt, en individ gör ingen population. MEN, om flera och flera tänker på detta sätt och OM uppfödare till jakthundsraser sätter profit framför kvalité och säljer valpar till alla möjliga köpare så fattar väl alla att vi löper en enorm risk att utarma JAKTBLODET. Blodet som innehåller de egenskaper vi söker och som grundarna av respektive ras har lagt stor möda i att överlämna till oss?
”Sportare” kommer ofta med ursäkten att det är så svårt att komma in i jaktmiljön och än svårare att hitta mark. Hur svårt det är att komma i kontakt med människor inom jakten hänger nog mycket på hur man själv är och hur man uppträder i olika sammanhang. Med tanke på jaktmarker så har Sverige enorma statliga marker där ALLA kan jaga för några få hundralappar/dag och många andra liknande alternativ finns. Lägger man lika mycket tid i sökandet efter jaktmarker som på att fara land och strand runt på prov, tävlingar, uppvisningar och utställningar så förefaller nog jakten som ganska billig och lättillgänglig, men det är kanske enklare att vandra runt på ett prov och säga ”jag tävlar i jakt”….?
I all iver att tävla med våra hundar och visa upp oss för andra så kan vi inte glömma bort att respektera viltet och behandla detta med den värdighet det förtjänar, från kläckning till tallrik.
Vi skall heller inte glömma bort att det finns de som inte har begripit vilket enormt ansvar vi jägare tar i förhållande till viltvård, dessa ignoranter ser gärna att all jakt försvinner. GE INTE dessa argument genom ett ogenomtänkt och överdrivet ”sportande” där jaktens etik ofta blir lidande.
Tänk på att vi försöker avla jakthundar, inte sporthundar, provhundar eller, gud förbjude agilityhundar, men JAKTHUNDAR! Det är upp till oss att visa de andra att vi respekterar och vårdar viltet!
michael.fossum@telia.com