Kloka hundar och ursäktande ägare!

En fråga som många bör våga att ställa till sig själva är: Är jag ärlig mot mig själv och min hund? Många kan diskutera och skriva om tekniker i detalj, jag och andra skriver mycket om den övergripande synen och hur man skal ”leva med sin hund”, Det hjälper dock inte att läsa spaltkilometer och gå 20 kurser om man inte vill se sanningen i vitögat och inse vart man står.  

Hur ofta träffar man inte hundägare som nekar att se bristerna i sitt ledarskap, i hundens lydnad och i sitt eget sätt att vara? Istället för att ta till sig konstruktiv kritik och vara ärlig med sig själv så använder man all energi och tid på att försvara sig och sin hund. 99,99 % av dessa vet innerst inne hur det är ställt men prestigen och stoltheten hindrar dem från att acceptera faktum.  

Så fort det felar så läggs all energi på att hitta ursäkter istället för att fokusera på en lösning.  

10 i topp ursäkter:  

Han gör aldrig så här annars.

Det fungerar jättebra hemma.

Hunden är såååå speciell och hård så det går inte fixa den, jag får köpa ny.

Det är för sent, köpa ny….

Jag har bra ledarskap, men hon lyssnar inte i jaktmarken.

Det blir nog för mycket för honom med alla andra hundar omkring.

Jag har ett bra förhållande med min hund men jaktlusten är för stark.

Är det någon här som har löptik?

Jag tror inte hon hör pipan, jag får nog köpa en ny.

Hon har apporterat så många ”finfåglar” så hon är inte intresserad av trut eller kaja längre.

Med andra ord, man VET med sig själv att det brister i såväl ledarskap som lydnad men man vill inte säga detta högt. Istället går man på nya kurser för att se om ”mirakellösningen” dyker upp. Det finns INGEN mirakellösning. Detta ger i sig upphov till nya förnekelser och en negativ spiral: man går kurs efter kurs där man lägger huvudvikten på att bortförklara sin hunds fel och sina egna dumheter. Detta kan inte vara sunt för en människa, lite självplågeri över det hela…  

I alla ”forumdebatter” där någon vill ha hjälp med hund som går ur hand, hund som sticker hemma, hund som inte kan vara lös i jaktmarker eller andra olydnadsfenomen så öppnar ofta frågeställarna med ”jag har bra ledarskap på min hund, men…..” Självklart är detta skitsnack och ett resultat av självförnekelse. Varför blir det så här med våra hundar? Vi kan kritisera våra arbeten, våra män och fruar och till och med våra barn, men ”hunderiet” är heligt! Troligen är det så att i alla andra delar av livet så är man underlagt ett system och en hierarki men i ”hundlivet” så skal vi få leva ut vårt riktiga jag och ingen jävel skall få komma med kritik, vi kan be om hjälp men inte ta kritik!! Vidare blir det ofta extrema känslor i alla hobbyverksamheter, detta är också ett utslag av att man här är man ”fri att tycka!”  

Tillbaka till överskriften: INNAN man ens funderar på att köpa filmer, böcker eller gå kurser så måste man bestämma sig för att vara ärlig med sig själv i sitt hundliv. Självklart skall man glädjas åt allt som fungerar bra men man får absolut inte blunda för det som är mindre bra. Man skall däremot leta fel: Ekipaget kan aldrig bli bättre om man inte hittar felen samt en lösning på dessa. En SERIÖS hundtränare kan aldrig hjälpa dig om du skal kasta bort dyrbar kurstid på bortförklaringar och trams. En OSERIÖS hundtränare älskar däremot denna typ av människor, de återkommer år efter år efter år och har aldrig bra hundar! Det finns nog många så kallade ”tränare” som skickar iväg sina ekipage med vissheten att de snart återkommer, pengarna styr ofta över viljan att lösa alla problem för sina ”kunder”! Ur all denna galenskapen så uppstår "fenomen" som "klicker" , psykologer och "adferdskonsulenter".....stora pengar att hämta på de som inte vill titta i spegeln!!

Väljer man att be om hjälp genom att ställa frågor eller köpa en kurs så måste man också tåla svaret! När man väl har kommit till denna insikt så är det tre andra saker som gäller på kurs och samlingar:  

Våga klanta sig

Våga ha kul med hunden.

Våga vara ledare!!  

Detta berör lite av det som står under ”beröm och trygga hundar” : Skit i de andra på kursen och vad de tror om dig, ändra inte ditt sätt att vara på gentemot hunden bara för att 12 stycken glor, om något går käpprätt åt helvete så har ni i alla fall försökt och en kurs är väl till för att prova, fela och lära?  

På prov för stående fågelhundar så hör man av och till kommentaren ”hoppas vi inte kommer i fågel”, detta även i UKL. Varför fäller någon en så urbota dum kommentar? Jo, de föredrar att åka hem med en 0 pris men med fin kritik på söket än att hunden skall komma i fågel och eventuellt förbryta sig, då kan kritiken uppfattas som negativ. I själva verket borde det vara ”finare” att åka på en präktig eftergång än på att hunden inte har fått visa att den kan hitta fågel och stå (med det gör kanske inte de det gäller?). Ett ganska talande exempel på en ”hundsportare” som inte vet var hon och hennes hund står.  

Som sagt: dyk in i det innersta av era sinnen och försök komma ut med en ärlig bild över var ni och era hundar står, DÅ kan allt bara bli bättre! Jag skall försöka göra det samma… varje dag!

31/4/08

michael.fossum@telia.com