Vad är det största hindret för att få en hund man trivs med och som fungerar till den jakt man ämnar bedriva? Det finns en massa hinder och många av dessa hittar man i form av felaktiga metoder, korkade ägare eller dåligt material. Men jag vågar påstanden att orden "stress", "hastverk" och "urbanisering" nog är de tre väsentligaste faktorerna till att många har problem. Dessa tre orden ligger också bakom att många luras in i långlinornarnas, tamfågelns och klickerns värld….

Jag har varit i fjällen sedan jag var nyfödd och jag har jagat i Norrbotten de senaste 15 åren. Under dessa år så har jag tyckt mig se en stor skillnad mellan hundmaterial och hundhållning i norr och söder, också i förhållande till hur man ser på sin hund. Efter vårens resa i fjällen är jag ganska säker på att det jag har trott mig se faktisk är sant. I Norr så har man en inställning som säger att allt inte kan byggas på en dag och att ett litet fel inte är en katastrof, man ältar inte saker in absurdum. Vidare inser man att en hund måste få veta vad som är rätt och inte bara vad som är fel, lite av det samma som jag skrev om i denna artikel. Jag tror också den generella hundsynen är långt mera positiv, realistisk och kamratlig i norr än i söder. Missförstå inte; visst korrigeras hundar också i norr men de korrigeras NÄR det behövs och SÅ SOM det behövs, inget jävla tjatande!

Varför har jag fått för mig detta? Jo, I norr så ser man harmoniska hundar och harmoniska ägare långt oftare än i söder och i norr så används jakthundar till jakt i långt större grad än i den hundsportande södern. Sammantaget så skapar inställningen man ofta ser i norr väldigt självsäkra och lugna förare, detta smittar självklart över på hunden med stor effekt.

Exempel:

I Kiruna ser man en massa jakthundar på stan, de går oftast lösa utan koppel, de går med sin förare, de hälsar artigt på folk men de sticker inte iväg och de stör inte andra människor eller hundar. I Södertälje, Örebro eller Göteborg så kommer hundarna dragande på sina ägare i koppel, ofta aggressiva och ofta med en svärande eller skällande matte bakom. Kvacksalvare som säger sig "kunna hund" gör pengar på att sälja nosgrimmor då deras kursdeltagare inte lyckas få hunden att gå i koppel och att släppa hunden lös är inte att tänka på, då lyder den inte….

På jaktprov i södern är det ofta ett fruktansvärt liv på hundarna (särskilt vissa raser), ägarna är heller inte alltid så milda och det rappas lite här och där. På prov i Norr har man trevligt, såväl förare som hundar, det är lugnt och gemytligt på rasterna och det är relativt tyst mellan släppen. Dock sitter ofta hundarna i knäet eller nära sin husse/matte och pysslas om i fjällen. Detta är en nödvändighet om hundarna skall orka 8-12 timmars jaktprov i fjällen därför handlar det lika mycket om praktiska skäl som kärlek!

I norr är det ganska naturligt att jaga mycket och hårt över sina hundar, de samma hundarna som man går på jaktprov och höstar stora framgångar med. Dock tror jag detta fenomen med "provhund" förefinnes hos de som inte är så duktiga med sina hundar, de törs inte använda sina hundar eller så är det så enkelt att de inte jagar, bland de som är duktigare ser vi nog de bra jakthundarna på prov också i söder.

Konklusion. Man låter hund vara hund, människan är människa och man "övergör" inget, man är naturlig och självsäker, detta gör det enkelt för hunden att förstå vad som förväntas samt skapar en trygghet och ett lugn……detta istället för att förställa sig i löjliga försök på att vara något en kurs vill att man skall vara! Var dig själv: lugn, trygg, förutsägbar och solklar!

Jag undrar hur många lyckade förare i norr som ens ville komma på tanken att tvinga sin hund att ligga på rygg i en fasanvoljär eller parkera den 23,5 timme/dygn i en bur enlig "ruff-love" konceptet, för inte att tala om införskaffandet av nosgrimma eller träning där hunden MÅSTE ha mat/godis för att lyssna? På den andra änden av måttstocken så får man höra från "gårdar" i Sverige att många Norska hundar som kommer på träning har elhalsband, . Jag hoppas vid gud att detta inte är så vanligt. I alla fall ser man två motpoler som är lika vidriga: "ruff-love", godis och principer där man inte FÅR kommunicera med sin hund på den ena sidan, el på den andra……Tjost!

I norr så jagar de flesta med sina jakthundar, deras "träningsmark" är fjällen med sina frestande vilda ripor, med andra ord så MÅSTE man se till att ha en nödvändig lydnad och ett nödvändigt samarbete. I fjällen finns inget hägn, inga halvtama rapphöns eller några unkna dummys. I söder så ökar antalet icke-jagande hundsportare i proportion till närheten av en storstad och denna urbanisering gör att man tycker det är lagom "naturnära" att gå omkring i ett grustag och plåga tamhöns med hunden i långlina eller hämta tygpåser i en stadspark, efter avslutad idioti kan man ta en fika och konstatera att man nyss har "tränat jakt"….

Det är dessa galningar som förstör för de riktiga jägarna, det är dessa som kommer med påhitt som gummiband, vingklippning och andra vedervärdigheter, för inte att tala om att "köpa in en tupp eller två för träning", eller hur?   Därför är dessa människor det största hotet mot jakten, det är synd att de inte själva begriper att de bara göder vinstintressen som i det långa loppet kan skada vår jakt.

För det första skall man akta sig för att tala om "tävlande" i förhållande till jakt, vidare skall man fundera över hur träning bedrivs och på vilket vilt:

En hund som nollar i alla klasser och som gör detta 15-30 gånger är färdigbedömd och behöver inte provas längre, en hund som tar pris i alla klasser och som tar sin 1 ÖKL samt placerar sig högt i SKL några gånger är egentligen också färdigbedömd ut ifrån ett avelsperspektiv, ytterligare starter är mera sport än avelsutvärdering. Låt heller dessa hundar mötas i 4-5 riktiga högstatustävlingar av typen SM, Höst, Vinter och NM istället för at tävla på "vanliga" prov. Hundar med fysiska fel som diskvalificerar från avel (HD eller andra ärftliga sjukdomar) har självsagt inget på jaktprov att göra, vi utvärderar avelsmaterial och då kan man inte starta hundar som redan är diskvalificerade från avel.

För det andra är det självklart att framtidens urbana människa inte kommer att acceptera att man föder upp stora mängder vilt bara för att skjuta dem efter kort tid i frihet. De som stöder detta menar att man trots allt bedriver viltvård… Det finns ett engelskt ord för sådant: BULLSHIT! Om man VILLE bedriva viltvård och ta fram naturliga marker så lade man ned tid och pengar på att anpassa sina marker till vilda bestånd av fältvilt samt satte ut fågel så att den kunde reproducera sig och på det sättet skapa större VILDA bestånd! Men detta passar kanske inte de som vill ha ihjäl 500 fasaner på en klappjakt eller inte orkar bege sig ut i naturen! Var finns jaktglädjen? Var finns kärleken till naturen, den kärlek som jägare alltid har känt och stolt förespråkat för andra "icke-jägare"? Självklart är detta så långt från den ursprungliga jägarsjälen och så vidrigt i "icke-jägares" ögon att vi måste tänka över vad vi håller på med!

Allt detta hänger på något skumt sätt ihop: Den stress och okunskap inom jakt som ofta härskar här i södern ger upphov till "tamfågelträning" där man kan ta in 1000-2000 kronor per dag på att lura en hundägare att tro att hennes hund är klar bara för att den kan stå i långlina på tamhöns! Denna företeelse gör det lönsamt att satsa vidare på klappjakt och annan jakt på tamhöns. Vad är vi för naturälskare när vi föder upp fåglar med syfte att skjuta dem så fort vi slipper ut dem? När detta är syftet istället för viltvård så är vi några stora svin som borde portas från naturen, samtidigt så ger dessa fågelnasare gratis argument till de som vill förbjuda all jakt! Personligen ville jag betalt dubbelt så mycket för att kunna släppa min hund i marker där ägaren har satt ut fågel tidig vår och lagt ner tungt arbete på annan viltvård… utsättning skall vara stöd till det vilda beståndet och inte kanonföda åt lata skyttar som har tröttnat på lerduvor!

Tillbaks till början: Det handlar om inställning, inställning till livet, till hunden, till viltet och till sig själv, det handlar också om förståelse och tålamod! Skillnaden mellan Norr och Söder är så stor att alla borde ta sig ett 2-4 veckor långt studiebesök i Norr, då kanske de förstod vad jag försöker säga.

Vidare: Det FINNS otroligt många bra hundar och hundförare i söder också, jag talar om helhetsbilden och skillnaderna syns extra mycket hos de som inte är så duktiga, de som "kan" är nog likvärdiga i norr och i söder. Det finns också en annan viktig faktor jag inte har nämnt, nämligen avel…….

En av de hundmänniskor jag ser mest upp brukar säga att de som lägger tusentals kronor på kurs och träning på olika gods, bruk och "gårdar" borde ta de samma pengarna och lägga på helikopterlift ut i fjällen och stanna där ett par veckor, jag förmedlar härmed detta råd vidare. DÅ får ni en träning värt namnet och DÅ måste ni få ordning på hunden annars går det åt skogen! Alternativt har man vild fältfågel vissa ställen i Sverige….

Skall alla ha hund? Är det en rättighet att ha hund? Mitt svar är NEJ! Inte alla är skickade att ha hund och då skall de inte hålla på med hund, lika lite som alla är skickade att träna travhästar eller flyga helikopter!

mf/hs/080502