Jag återkommer till detta med att läsa hund. Har man först förstått att läsa sin hund så är det väl så viktigt att VÅGA ta till sig det man läser.
I det rena dressyrarbetet så handlar det mer om att agera rätt i förhållande till hundens reaktioner, många fixar heller inte detta men här handlar nog om hastverk, dåligt tålamod och ren klumpighet. Om man bara tar sig tid så borde ALLA kunna lära sig läsa hund i dessa moment, men vissa gör det snabbare och bättre än andra.
När man däremot kommer till injagningen och lite mera avancerad träning så gäller det verkligen att såväl läsa som att inte blunda för det man läser:
Ett första – och mycket nödvändigt - steg är att "våga" se sin hunds eller ens egna brister, oavsett om dessa har uppstått genom avel eller bristfällig träning. Man kan aldrig förbättra sig utan att hitta och ta tag i felen och problemen!
Det är väldigt lätt att bara se det positiva ens hund gör men blunda för de fel den gör. Med ett sådant tillvägagångssätt så är det svårt att komma längre. Självklart ska man glädjas över det som fungerar bra och de förtjänster hunden uppvisar. Däremot så blir det väldigt lätt att man – i euforin över en lyckad dag – väljer att sopa fel under mattan och för varje gång man gör detta så cementerar och accepterar man felbeteenden – man glider därmed längre och längre från den utstakade kursen mot målet.
En av orsakerna till att det är lättare att glädjas över bra saker än att analysera dåliga är att allt slår tillbaks på en själv: antigen har man inte gjort ett bra arbete med inlärning och dressyr eller så har man inte kunskap nog att se felen – i båda fallen är det husse/matte som ska ha korrektion! Missade apporter är ett bra exempel på vad jag talar om. Självklart finns det säkert direkt dåliga hundar också men jag tror det finns flera dåliga exempel på dåliga/lata förare.
Vi vet alla att detta med hund är väldigt känsligt: "säg att min fru är ful eller mina barn är fula, dumma och lata men kom FAN inte med kritik av min hund!". Det verkar som om hunden är någon form för förlängare av hela ens ego och ett mått på hur man är som människa i allt annat i livet – detta såväl för män som kvinnor, killar som tjejer!
Om man inte VÅGAR läsa sig själv och analysera var man står i sitt hundliv så blir det hela lite halvhjärtat.
Detta är kanske lite mera abstrakt än jag brukar skriva här på hundsyn men jag har som sagt haft en extremt aktiv höst i förhållande till jakt och jag har fått se väldigt många ekipage, många av dessa riktigt duktiga. En del känner jag från gammalt och det är kul att se hur brant en utvecklingskurva kan vara. Gemensamt för de som för sina hundar på ett positivt och - för ögat och örat - behagligt sätt är att de alla törs se sig själv och sin hund i spegeln – och dra slutsatser av detta!
Det jag här beskriver här är nog ett exempel på att alla pengar man lägger på kurs, böcker, filmer och annat är ganska så bortkastade om man inte kan göra något så enkelt som att se sig själv i spegeln! Ska man få valuta för de investeringar man gör i kurs och annat så måste man vara ärlig mot sig själv.
Jag vill också passa på att återvända till detta med APPORT - tvångsapport är INTE något man kan ha som "Quick-Fix" när annan apportträning visar sig spricka. Man kan inte "tvinga" en hund som inte har genomgått hela programmet för "effektivapport": detta program bygger på en massa små steg där man befäster ledarskap och övningen i sig och detta kan inte ersättas med att plötsligt bli förbannad och tvinga en hund med våld – det är tydligen många som inte förstår detta….
MF 081112