En del föredrar att ha sina hundar i hundgård/hundrum och bara vara ihop med dem när man tränar och jagar. Detta är självklart ett mycket effektivt sätt då man bara lär hunden ”rätta” saker och inte ger den möjlighet att manipulera oss. Har man flera hundar är detta helt säkert ett behagligt hundliv samtidigt som man säkert spar mycket tid och arbete i dressyren.
Andra föredrar att ha hundarna omkring sig som en del av livet. Jag tillhör denna grupp men lägger absolut inga negativa värderingar på den förstnämnde gruppen.
Att ständigt ha hundarna nära sig ställer stora krav på oss som hundägare. I och med att vi umgås med hundarna på vår och hundarnas ”fritid” så är möjligheterna för ”avdressering” enorma. Tänk er själva alla olika scenarier i vardagen: man har precis sagt hit till hunden och telefonen ringer, man ligger på sofflocket och tittar på en favoritfilm – man har sagt åt hundarna att ligga under bordet men en efter en ålar de iväg och gör något roligt. En skogspromenad med lösa hundar – vad gör de när vi inte ser? Det finns tusen exempel där ett dygns umgänge med hunden bryter ner långt mer än man hinner skapa på ett 30 minuters dressyrpass….
Att ”leva med” hundarna kräver enorm konsekvens samtidigt som vi måste vara öppna i förhållande till självinsikt och självkritik.
Jag har skrivit några linjer om detta tidigare och går inte djupare in på detta nu.
Däremot har jag precis upplevt en ny avigsida med att ha flera hundar - hundar som är vana med att leva nära oss som kompisar:
För snart 20 månader sedan hämtade jag Lissie i Gällivare. Lissie är och har alltid varit en hund som tar plats, detta genom sitt otroligt positiva och glada sätt att vara på. Hon är stort sätt konstant överlycklig och en mästare på att charma människor - något jag måste se upp med när jag arbetar med henne: ofta kan en lätt irritation som borde medföra någon form av tillsägelse förvandlas till ett stort garv- detta genom hennes krumspring.
Jag har lagt ganska mycket tid på Lissie – hon har varit med på många resor ensam med husse och hon har fått uppleva alla former för fågeljakt över stående hund.
Innan Lissie flyttade in så var Alice på något sätt ”valpen” – inte bokstavligt men sedan Diana hade sin kull så var Alice min "nya" hund. Ifjol märkte jag att hon drog in sitt sök och blev – för att vara setter – ganska trång. Detta var suveränt i omställningsmarkerna men mindre bra andra ställen. Jag funderade på sjukdomar och annat men kom inte fram till något bra svar.
Vid en jakt var jag tvungen att gå in i skogen för att uträtta vissa behov, i och med att Alice är lydig så låt jag henne fortsätta sitt sök. När jag kom ut på fältet igen så låg hon i sitt gamla vanliga stora fina sök men hon krympte ner det ganska fort när hon såg mig! Jag blev riktig bekymrad, särskilt som jag visste att jag INTE hade varit dum med henne eller att hon hade någon orsak att vara kuvad.
Vintern gick och sommaren kom. Ut på sensommaren så blev Alice än mera ”underdånig”. Jag använder ordet underdånig då hon absolut inte var rädd eller kuvad. Men när hon skulle hälsa så kom hon fram med frenetisk viftande svans mellan benen och krökt rygg – hon ville dock fram och var till sig av glädje när hon tog kontakt. Detta blev en liten negativ spiral – de andra hundarna är något mer burdusa så de hälsade alltid först och när Alice kom försiktigt bakifrån med viftande svans var det ofta så att ingen lade märke till henne.
I övrigt umgicks hon normalt med såväl hundar som människor – detta i alla sociala övningar, hon åt, sov och mådde gott.
Alice är kanske en något mera försiktig själv än mina andra hundar så i höst började jag (ja jag vet, sent ska syndaren vakna!) se det hela i samband med mitt förhållande och mina övningar med Lissie.
Utan att dra ner på Lissie eller de andra hundarnas aktiviteter så har jag – den sista tiden - ansträngt mig extra mycket i förhållande till Alice, hon har fått vara med på en del jakter helt ensam och husse gör allt han kan för att visa henne att hon är väldigt viktig och resultatet av detta är att NU ÄR GAMLA Alice tillbaks! Det var inte svårare än att hon var fundersam över sin plats i flocken och försökte få denna bekräftat!
Det finns som sagt mycket att tänka på om man håller flera hundar och det är enormt viktigt att analysera sig själv hela tiden!
Som samma man som har skrivit dikten I min dagbok sager :
For the strength of the Pack is the Wolf, and the strength of the Wolf is the Pack.
/M
081216