Korrigering:  när, varför och hur?!

När jag startade min hemsida för snart ett år sedan så hade jag mycket att säga om Canis, Klickersekten och deras vilseledande marknadsförning av kurser för Jakthundar. (Ni hittar en del av detta här, här och här.) Ett företag vars tio i topp lista över sålda böcker innehåller en bok (en hel bokjävel!) om hur man får sin hund att gå i koppel men som samtidigt har nosgrimmor som en annan storsäljare skall hålla sig långt undan jaktträning!

Som tur är så slutade Canis med detta bondfångeri och överlåt till de med erfarenhet av jakthundar att skola ägare till de samma.
 
Jag försöker att alltid ha ett öppet sinne i förhållande till utvecklingen och vilka nya grepp man kan ta till sig – man slutar aldrig att lära - men samtidigt har jag stor respekt för det som har visat sig fungera över lång tid.

Ofta så handlar diskussionen om de som ”korrigerar” eller de som ”belönar”. Detta är en felaktig verklighetsbild och orsaken till detta är nog att det gynnar vissa bolags försäljningssiffror att upprätthålla denna ”schism” – en schism som egentligen inte existerar då denna gräns inte finns.

Vi som håller på med stående får gärna höra att vi är kända för att vara ”brutala” och att vi hör till ett släkte som ligger nära neandertalarna. Av det JAG har sett så får jag inte denna bild att stämma med verkligheten. Att vissa tar till el tycker jag är synd och onödigt – men jag ser inte så många misshandlare där ute.

Däremot blev jag lite chockerad när jag fick se spanielägare som bar omkring på sina skrikande hundar eller låg ovanpå de samma – samtidigt som man utdelade ”örfilar”– detta på raser som sällan är mer än 10-20 meter bort! Om man inte har fantasi nog att få en spaniel att söka med husse/matte utan att banka skiten ur den så hoppas jag de samma aldrig köper valp efter en ras som ska arbeta 2-400 meter ut! I förhållande till en del av det jag har sett så framstår el som humant! 

Nu säger jag inte att raser som spaniel inte behöver en korrigering från tid till annan, jag nämner detta som ett exempel då jag är förvånad över hur många fysiska korrigeringar somliga måste ta till på en väldigt lättlärd ras.

Nog om det och tillbaks till funderingen bakom denna ”hundsyn”: Vad är korrigering, vad är våld och när ska man korrigera? Jag har tänkt mycket på detta under julen då året 2008 har gett mig en del nya horisonter och erfarenheter. 

Vad är en korrigering?

Att korrigera borde rimligtvis betyda att förändra något – i detta fall ett beteende som ska ändras eller tas bort helt och hållet.

Korrigering kan därför delas i två typer: förbud eller justering.

Förbud är ganska enkelt: man vill lära hunden att sluta med ett beteende av typen jaga ren, får, hare, hoppa över staket eller dylikt. Då behövs egentligen inte så mycket finess: se till att hunden kopplar korrigeringen till det den inte får göra (viktigt!) och korrigera så mycket eller litet som den specifika hunden behöver.

Justering är en helt annan sak: här vill vi att hunden skall utföra ett visst beteende men utan att uppvisa felbeteende (resa fågel men inte förfölja/ låta blir att knalla etc.) – vi vill framhäva samtidigt som vi vill luka bort fel - går man då på för hårt kan det hela bli till en förbudsövning och vi står där med en trög resare, en trång sökare, en apportvägrare eller rent av en generellt osäker hund.

Troligen är det här väldigt många går bort sig: Så fort hunden gör fel så korrigerar de. Men vet hunden att den gör fel? Har vi visat hunden vad som är rätt eller fel på ett tillräckligt bra sätt? En hund som däremot ”visar fingret” åt sin förare – det vill säga en hund med en grundlig inlärning och som vet vad som är rätt och fel men väljer att bryta mot något den mycket väl vet – den SKALL ha en kontant, konsekvent och riktig korrigering.

Dess mjukare och mera lättlärd hund man har dess försiktigare borde man vara med korrigering och ”nej”, annars kan missförstånd snabbt uppstå – speciellt om förare inte är väldigt rak i sitt språk vilket väldigt få egentligen är – resultatet med en sådan hund blir fort att den ”kopplar bort” allt och bara väntar på att det ska ”gå över”. En sådan hund kan korrigeras in absurdum: den bryr sig inte då den vet att snart går det över och det spelar inget roll vad den gör ändå - efter att ha "tagit" en felaktig korrigering kan den lika gärna få ett frispel - kommunikationen med husse/matte är noll i alla fall. Vissa feltolkar detta och tror de har en "hård" hund - "den tål hur mycket stryk som helst"- när hunden egentligen bara "kopplar ur" i ren självbevarelse, den vet int ehur den ska komma undan ändå.

Jag försöker tala om övergripande saker här i ”Hundsyn” men för att gå ifrån vanan och in på detaljer: En korrigering är INTE en brottningsmatch eller ett bärande av hund - en korrigering är något som sker blixtsnabbt och ger önskad effekt, alla korrigeringar som pågår längre än 2 sekunder är slagsmål och nederlag, inget annat! 

För att återkomma till början: när vet hunden at den har gjort fel och vad för fel?  Vid otroligt många av de fall man ser så vet inte hunden varför den korrigerades, den har ingen aning om att eller vad den gör fel och därför ger korrigeringen inget annat än ett sämre förhållande till föraren! Här har vi som saluför ett naturligt förhållande till hunden faktiskt en del att lära: NÄR GÖR HUNDEN FEL UTAN ATT VETA DETTA OCH NÄR VISAR DEN OSS FINGRET – två helt olika saker!

Konklusion:

En hund behöver en korrigering vid vissa tillfällen - den gamla tesen om 97 % kärlek och 3 % dominans GÄLLER ALLTID - men man MÅSTE veta när en korrigering behövs och när hunden FÖRBRYTER sig istället för bara att göra FEL. Man kan inte korrigera bort fel som uppstår på grund av bristande träning/inlärning men man kan korrigera en förbrytelse, tyvärr ser man allt för ofta att fel korrigeras samtidigt som förbrytelser överses.

Orsaken till att jag skriver detta är inte att jag har ändrat uppfattning i frågan om hur man tränar en hund. Men i det gångna året har jag – precis som har skrivit om tidigare – sett så många människor som har sprungit runt och ”korrigerat” sin hund utan att ha en aning om vad de håller på med, onödigt att säga så har hunden haft än mindre aning. I sådana fall gör man sig skyldig till samma sorts djurplågeri som Canis ”Ekte Klikkertrening”: man tar ifrån hunden möjligheten att kommunicera och förstå vårt gemensamma språk!

Kom också ihop att beröm  kan vara en mycket kraftfull korrigering : precis när den lite osäkra valpen/unghunden håller på att göra rätt (ex. greppa apporten 35 meter ut) och får ett uppmuntrande JA, RÄTT eller BRA! Detta är också en korrigering och det borde gå 40 av dessa uppmuntrande korrigeringar på varje begränsande korrigering. Med lite träning kan man fort träna hunden på röst istället för att bära omkring på den.

Om man hittar sig själv i en situation där man använder NEJ, FY eller fysiska NEJ mer än 10 % av de gånger man talar med hunden så har man problem och borde backa tillbaks, sätta sig ner och fundera över hur man ska komma vidare.

Eller?

MF 090111