Lissie 2 kom till mig i 1990 och har nog varit den hunden som har gett mig de största utmaningarna: hon hade allt en setter behöver ha för att driva en husse eller matte till vansinne. Men hon blev till slut något av det grymmaste jag har jagat över och det tack vara hennes enorma kapacitet och tålamod. Tack Lissie för allt du gav och lärde mig, jag kan knappt skriva detta utan att börja lipa…..du var, är och kommer att vara bäst!

Selma (Skedoms Diva) kom ett år efter Lissie och var ett turbopaket utan sidostycke (far var Tiurhaugens Bajas, ni som intresserar er kan räkna ut det hela). Selma var nog den tuffaste Settern jag har mött, hon försvarade sin flock in till benet och åt mastiffer till frukost, detta samtidigt som hon älskade alla som var vänliga. Tyvärr fick jag bara uppleva Selma i 5 år, hon avled på operationsbordet efter en olycka i fjället. Till alla er som fjantar omkring med era förbannade långlinor: se till att ha hunden lugn i flog INNAN ni åker till fjället, alternativet är att bära hem en hund med bruten rygg som följd av långlina som fastnar…..tro mig, jag har gjort det och gråtit floder över det! Det är nog på hög tid att någon tar tag i alla ”fuglehundsenter”, langlinor och tamfågelträningar: bedrägeriet är lika stort som det Canis försöker lura på oss! Selma: Vi ses nog och då ska du aldrig behöva ha någon lina på dig, jag hoppas du har förlåtit mig innan dess!

Diana var allt man letar hos en hund, hennes sök, fågelarbeten, samarbete och viltfinnerevne var långt över snittet, men så var hon också av Lissie 2´s linjer. Tyvärr fick heller inte Diana riktigt leva klart: hon dog vid 10 års ålder efter en mystisk ”fläkskada” som slutade med blodpropp och hjärtstillestånd i min famn, detta tack vara ett gäng med inkompetenta veterinärer. Ja, jag hoppas ni läser detta ni som var veterinärer och jag hoppas ni utmanar mig, det har jag väntat på länge! Diana var Husses absoluta diamant och hennes sista ripjakt kan jag aldrig glömma: hon var så perfekt, effektiv och säker så att man bara gick  omkring med ståpäls, men det blev den sista jakten…

Alice var resultatet av egen avel. (lite fint att säga egen avel då det egentligen var en tjuvparning på fjället, men kombinationen var bra så det fick bli valpar). Det blev 8 friska, sunda och mentalt starka valpar som är spridda från Skåne i söder till Kiruna i Norr, alla är mycket nöjda med sina hundar. Alice var lite som en Volvo xc90 : hon gjorde ingen besviken, hon fungerade i alla terrängtyper, hon apporterade allt från rapphöna till grågås och hon var väldigt  gärna till lags. Däremot kunde man kanske tycka att det fattas något litet i spets och psyke för att hon ska bli ett ”tävlingsess”. Hon var husses lilla speciella och nu jagar hon troligen för fullt och ur hand i de sälla!

Alva var Alice´s helsyster och var egentligen såld två gånger men då jag är lite kräsen med vilka som ska få köpa valp så sade jag nej till båda köparna och behöll henne själv. Alva har aldrig satt sina tassar på fjället men hon har jobbat bra på fält. Utöver detta fick hon agera lite ”experimenthund” : hon var grymt duktig på att stöta harar och rådjur ut ur dungar, hon respekterar bra och var ett giftigt vapen vid dessa jakter, detta utan att hon slarvade på fågel. Alva och Alice var oskiljaktiga i livet och så fick det bli i efterlivet också! 

Lissie 1, Lissie 2, Selma, Diana, Alice och Alva: Tack för vad ni gav mig, sorry för att jag inte var mera erfaren och klokare än jag var, ni har troligen lagt grunden för något riktigt bra! Som sagt,  tack, tack och tack!

Borta med Vindens Aqui  Aqui har nära släktskap med min gamla ”Selma” (Skedoms Diva) och det var dessa familjeband som gjorde att jag valde Aqui. Aqui har varit en pärla i alla år med främsta fördelar i form av otroligt effektivt och snyggt sök samt stoisk ro i fågelsituationer. Mer om Aqui här.