RIOS eller LIFOS? 

Stora delar av fågelhundsvärlden verkar ha fått någon form för hybris när det gäller detta med RIOS. Det talas om RIOS överallt där det talas om hund, det avhålls RIOS kurser, man springer omkring med hunden i långlina på tamfågel och man arbetar sig igenom ett imponerande antal duvor. Visst är RIOS nödvändigt vid jakt och visst är RIOS viktigt på prov, men är detta ett så stort problem?

Jag sticker ut huvudet och säger att dålig RIOS bara är ett resultat av dåligt ledarskap, bristfällig dressyr och eländigt samarbete. Vidare påstår jag att det är andra saker vi borde bekymra oss mera över, resning till exempel.

Söket, förmågan att hitta vilt, ståndet, resningen, nosen och en del annat är saker som finns i generna och som vi svårligen kan tillföra hunden genom träning, vi kan slipa på mycket av detta men aldrig skapa det. RIOS är däremot något vi kan och måste tillföra hunden då detta är lite mot hundens natur.

Helt i tråd med många andra ”moderna” problemlösningar så väljer man att göra något stort, svårt och teknisk av RIOS. Varför inte bara konstatera att RIOS är det samma som att hunden inte får springa när vi säger stanna, sitt eller ligg? Så förbannat enkelt er det, i teorin vill säga. För att det ska vara lika enkelt i praktiken så måste man vara villig att lägga ned den tid det tar på att träna sig själv så att man kan få hunden att förstå viktigheten av att lyda oss. Vidare måste man ha tålamod och lägga tid på att träna hund istället för att vara så ”stånd-kåt” att man på död och liva ska springa innan man kryper.

Vad gör då alla dessa ”kåta” människor? Jo, de tar hundar som uppenbarligen är långt ifrån att vara redo för fågel och som uppenbarligen knappt vet vad ledarskap är och åker till ett ”fågelhundscenter”. Där får den lilla lära sig att stå för tamfågel, ofta synstånd och närmast alltid i långlina. Den får också lära sig att sitta vid synen av tamfågel, att resa tamfågel, allt detta som oftast med den berömda långlinan på plats. Bilder som publiceras från sådan träning visar på två saker: 1, Endast linan räddar fågelns liv den dagen, detta då hunden mentalt är 200 meter in i eftergången, därför borde hunden inte har varit presenterat för fågel då lydnadsnivån är i botten. 2, Hundarna får ett totalt onaturligt förhållande till fågel, dels genom upprepade ”arbeten” med synen istället för med nosen, dels då tamfågel uppför sig mycket annorlunda än vild fågel. Jag understryker att jag ”tycker” detta ut ifrån egen erfarenhet: felaktig bruk av tamfågel gjorde att jag fick använda 2 år extra på en väldigt het hund jag hade ( Skedoms Diva).

När detta är sagt och bara så ingen tror att jag ger mig på en hel bransch: Jag vet att det finns ställen där man kan hyra in sig på träning och jakt som har en seriös profil och som försöker anpassa träningen på ett sådant vis att man kommer så nära ”sanningen” som möjligt. Men det finns sannerligen massa skit också, och med skit skapar man ingen fågelhund. Oavsett hur bra ett träningscenter är så kan du exempelvis aldrig skapa en ”fjäll-hund” där, du måste ta jobbet, lidelserna och ljuspunkterna med att träna hund på fjäll också! Du kan aldrig få en bra ”fält-hund” med bara tamfågel och lina, du får lite hjälp på vägen men inte mer.

Jag kan förstå om man vill låta den riktigt lilla valpen busa omkring med några rapphönor, om man vill låta unghunden få sin FÖRSTA införing i fågel med hjälp av tamfågel eller om man ska ”justera” någon liten sak. Däremot kan jag aldrig förstå att det ska vara förnuftig ”träning” att ha upprepade tillfällen av synsstånd eller vittringsstånd på för tok för kort avstånd. En mycket klok och välmeriterad ”hundman” sa följande till mig: ”Om alla de som använder alla dessa pengar istället lade pengarna på en helikopterresa och låg ute i fjället någon vecka så skulle de få mycket mer för sina pengar än det de gör på något tamfågelcenter”. Han har nog helt rätt, frågan är bara hur många av dem som lägger pengar på långlinor, att hunden ska ligga på rygg i en voljär eller stå och glo på en rapphöna vet om jakt och hundar? Ordet ”hundsportare” kommer krypande igen…

Varför inte bara ta sig i kragen: dressera hund och se till att den lyder, då vill den också lyda i fågelsituationer, gör den inte det så brister det i träningen. Har man först en ”förarberoende” RIOS så kan man också få stor glädje av att hyra in sig på något ställe med fältvilt: hunden kan söka fritt och man kan skapa erfarenheter ihop istället för falska drömmar.

Jag kan heller inte begripa varför man ska koppla respekten till fågel istället för till förare? Ni hör väl hur farligt ”respekt för fågel låter” i förhållande till trög resning? Självklart så vill omild och korkad bruk av våld föra till en tröghet i fågel som hänger ihop med hundens förhållande till förare. Men det är inte därmed sagt att en koppling mellan flaxande vingar och sitt är så mycket bättre. Jag vill INTE att mina hundar ska ha ”respekt för fågel”, jag ryser bara av orden, jag vill att de ska ha respekt för mig.

”Respekt för flaxande vingar”:

Varför resa när man ska sitta i samma sekund som det flaxar? Varför hålla på med att ”bygga in en tröghet” hos hunden genom att kasta duva efter duva, rapphöna efter rapphöna samtidigt som man säger sitt!? Vad har man för ”gaspedal” att ta till om man håller på så? Jag har sett många hundar som har blivit tröga av ”tamfågelmetoden” så den är nog inte så mycket klokare än vad man hittar på andra sidan av skalan: idiotbank!

Det måste vara mycket bättre att hunden lär sig att när förare säger sitt så ska jag sitta! Om det så är ett tåg, en fågel, en hare eller en kompis som rör sig fram hunden. Dels undgår man kopplingen mellan fågel och obehag i form av överdrivna upprepningar eller för den sakens skuld stryk, dels så har man kvar ”gaspedalen”: Om hunden, av någon anledning skulle bli lite mindre djärv eller mera försiktig så kan man låta den ”gå”  lite i fågel nu och då, ett gammalt och beprövad trick.

 Det jag skriver här har jag trott på länge och det är lite roligt när jag kan se att en del ”moderna” hundtränare plötsligt har börjat säga samma sak, fick de kanske tröga hundar som gärna sprang efter med ”kasta fågel” metoden?

Poänget med allt detta är att det talas på tok för mycket om RIOS! RIOS är inte svårt, det handlar mycket om att föraren ids göra jobbet, inget annat. Om man nu ska tala så mycket om RIOS så är risken stor att man glömmer bort viktigare saker, nämligen Fågelhundens grundkunskaper, avel och jaktbarhet.

Vad väljer DU: en hund som söker som en gud, hittar sina fåglar, reser djärvt och precis men där man inte alltid kan vara 100 % säker om den respekterar på millimetern eller den som söker som en gud, hittar sina fåglar och står, står, står, står och står? Vad ska man med den hunden till? Tyvärr börjar man se en god del sådana hundar, såväl inom de brittiska som inom de kontinentala, och ganska många flera som är tränade med ”modernare” metoder än andra.

Visby 26/1-08